När det diskuteras mode på radio, i tv eller överhuvudtaget någonstans känner jag alltid spontant för att börja klä mig i en potatissäck i protest mot hela grejen. Vore jag något mer vilsen och förvirrad skulle jag säkert hängivit mig åt buddistiska läror för att fylla det tomrum som ramlar över en. Det slår aldrig fel och känslan av att mode nästan uteslutande representerar osundhet och tomhet infinner sig alltid. Finns det något sunt och bra med mode? Någon säger att: jo men man skulle kunna göra kläder som håller länge, sys av välavlönade arbetare och vars tyger kommer från norska friska textilfabriker belägna vid fjordar och gröna slätter. Den vackra uppmålade bilden vore såklart en fin utveckling att förespråka men känns ju rätt avlägsen. Mina fördomar om modeintresserade, pöbel som hipsterelit är att det helt enkelt inte finns något positivt med det alls. Följande av trender som ständigt skapar nya behov och nya konsumtionsbegär, en vidrig textilindustri och ett förhöjande av ytliga värden är bara typexempel på vanlig kapitalistisk praktik. Visst det finns en kreativitet som jag inte vill nedvärdera men vart leder en kreativitet som drar ner alla i skiten? Jag menar inte att alla borde klä sig i en potatissäck eller inte få ha ett fint klädesplagg som man gillar. Försöker bara visa på den negativa känsla och bismak jag känner inför hela modehysterin.
Blir så less på folk som pratar om hur mode kan förändra och påverka politiska frågor. Visst det är väl kanske bra att experimentera med könsroller och provocera på andra vis men känslan av att det ändå bara handlar om yta går inte att få bort. Häromdagen pratade en tjej på radio om hur reklamannonserna i modetidningar var som små vackra drömmar att sväva sig bort till. Det var ett fint sätt att beskriva något som skapar en ytlig bild av lycka som inte har något med verkligheten att göra annat än att förstöra möjligheterna till verklig lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar